Idag, på den här tidspunkten, är det en månad sedan min morfar gick bort. Jag tänker på honom varje dag. Det känns konstigt att han är borta, att vi aldrig mer kommer få höra hans historier eller roliga kommentarer. Hela familjen satt på sjukhuset med honom enda till sista andetaget. Det var en overklig upplevelse, och man ser annorlunda på livet efter det. Nu förstår man verkligen att livet faktiskt en dag kommer ta slut.

Pea, som jag kallade honom sen jag var liten, fick reda på i början av detta året att han hade bukspottkörtelcancer och att han inte hade så länge kvar att leva. Han ville inte tro på det själv och menade att han skulle klara att leva några år till. Tyvärr blev det inte så. Han hade verkligen livsglädje och hade alltid något projekt på gång. Dagen innan han blev inlagt på sjukhuset akut var han ute och fiskade. Tre dagar efter var han borta. Tycker det är så otroligt orättvist att en så frisk och aktiv människa ska få en så hemsk sjukdom. Pea blev 85 år gammal. Det som kan ge oss lite tröst är att han har levt ett långt och bra liv. Han kommer alltid finnas i våra hjärtan och jag hoppas att vi ses en dag igen. ♥